Middag i Singapore – ett identitetsdilemma
För några år sedan satt jag på en middag i Singapore med en grupp personer jag kände via affärskretsar. Det var smarta, framgångsrika och välresande människor som pratade om livet medan vinet flödade. Mitt i samtalet sa en manlig kollega något som fastnade hos mig: “Jag har varit den här versionen av mig själv så länge att jag tror inte att jag minns hur den ursprungliga låter.”
Ett år senare träffade jag samma kollega i en annan stad. Han var tystare, mindre putsad — som om han försökte hitta tillbaka till sin röst. Han berättade att han börjat gå i terapi och att det var första gången på år som någon visade verklig nyfikenhet istället för socialt samtycke (att bara hålla med för att allt ska flyta). Han sa också att det kändes skrämmande när någon verkligen ville känna igen honom, inte bara njuta av hans sällskap.
När du är omgiven men ändå ensam
Den allra värsta formen av ensamhet är ofta inte fysisk, utan att befinna sig mitt i andra människor och ändå spela någon annan, vilket kan leda till ökad ensamhet. Den typen av existentiell isolering — där ens inre upplevelse skiljer sig fundamentalt från andras — har studerats av forskare som Elizabeth Pinel och hennes kollegor. Det är en särskild sorts ensamhet som ofta går hand i hand med själv-döljande, ett begrepp som formaliserades av Dale Larson 1990.
Med själv-döljande menas att man medvetet undviker att dela personligt meningsfull information (inte samma sak som privatliv). Det blir en föreställning där den mentala ansträngningen ligger i att upprätthålla en falsk roll. Larsons forskning från 1990 visar att vanan att dölja sitt äkta jag hänger ihop med ökad ångest, depression och till och med fysiska hälsosymptom.
Att leva autentiskt och vad det gör
Att leva mer autentiskt är, enligt forskning av Alex Wood och kollegor, tätt kopplat till bättre välmående och emotionell mening. Julianne Holt-Lunstads meta-analys vid Brigham Young University visade en skrämmande jämförelse: upplevd social isolering medför hälsorisker jämförbara med att röka femton cigaretter per dag. Kroppen reagerar på samma sätt oavsett om du sitter ensam i ett rum eller är omgiven av människor — utan genuin kontakt får du inga sköldar.
Sociala situationer som middagar eller konferenser kan tvärtom öka stressen. Ensamheten kan gömma sig bakom aktivitet och uppskattning. Speciellt personer från kaotiska eller emotionellt oförutsägbara hem kan lära sig att prestationsinriktning är lika med överlevnad. Men sårbarheten — att visa sitt “söndagsjag” — kan också skapa riktiga band och minska den existentiella ensamheten.
Resan mot ett mer autentiskt liv handlar inte om snabba lösningar, utan om modet att ta små, sårbara steg. När vi låter någon få en ärlig glimt av vårt riktiga jag, eller vågar erkänna att vi inte kan allt i en social situation, kan gapet mellan den framställda och den verkliga självbilden börja krympa. I en värld som värdesätter äkthet kan små handlingar av sårbarhet och äkthet bygga djupa, meningsfulla relationer och främja social integration.
