Aktiv empati — en vana som gör skillnad
Huvudidén här kallas av utvecklingspsykologer för “aktiv empati”. Det innebär inte bara att barnen ska känna medkänsla, utan att de aktivt tränar på att se saker ur andras perspektiv. Empati ska bli en naturlig del av hur de beter sig, och fungera som drivkraft för att bygga upp emotionell intelligens.
En som sett konkreta förändringar är Chiara Bianchi, en 38-årig grundskollärare från Bologna och mamma till en dotter. När hon ändrade hur hon pratade med sin dotter minskade prestationsångesten och skolresultaten förbättrades. Som Chiara säger: “Jag trodde att det viktigaste var att pressa min dotter att få höga betyg. Sedan började jag fråga henne inte bara ‘vad lärde du dig?’, utan ‘vem hjälpte du idag?'”. Den vändningen skapade en ny balans i familjen.
Sympati eller empati — vad är skillnaden?
Det är viktigt att skilja på sympati och empati. Sympati betyder att vi tycker synd om någon, medan empati är en aktiv ansträngning att förstå hur den andra faktiskt känner. I praktiken handlar det om att byta ut kommentarer som “jag beklagar att du föll” till frågor som “Gjorde du dig illa? Hur känner du dig nu?” (det öppnar för att prata om känslor istället för bara händelsen).
Den här typen av kommunikation blir en moralisk kompass hemma och hjälper barn att hantera relationer med större förståelse.
Neurologiskt stärker den här övningen prefrontala cortex (pannlobens främre del), den del av hjärnan som står för exekutiva funktioner som beslutsfattande och social kognition. Genom att uppmuntra barn att reflektera över andras känslor tränar vi deras emotionella och sociala förmågor.
Så utvecklas sociala och intellektuella färdigheter
När barn förstår och övar aktiv empati blir de bättre på att lösa konflikter, samarbeta i grupp och bygga stabila relationer. Hemmet fungerar som det första “sociala laboratoriet” där dessa färdigheter lärs in. Att kunna se saker från olika perspektiv bidrar också till kritiskt tänkande och kreativitet — grunden för framtida problemlösning och innovation.
Föräldrar kan göra små, medvetna förändringar i vardagspratet. När barnen kommer hem kan frågor som “Fanns det ett ögonblick då du kände dig glad idag? Och ett där du kände dig ledsen?” hjälpa dem att fokusera mer på känslor och relationer än enbart på prestationer.
Föräldrarnas roll och att börja tidigt
Föräldrar uppmanas vara förebilder i empati. Att bekräfta barns känslor — till exempel att se och säga att frustration eller ilska finns där — är avgörande. Med stöd från vuxna kan även barn som i början verkar mindre empatiska göra stora framsteg. Berättelser och filmer är också bra verktyg för att utforska känslor.
Den här träningen bör börja tidigt, redan vid 2–3 års ålder. Med tiden, och genom att använda konflikter som små lektioner i perspektivtagande, kan empati-muskeln växa och bli starkare. Det fortsätter in i tonåren när samtalen kan bli mer om komplexa sociala frågor.
Genom att omfamna och praktisera aktiv empati kan vi inte bara förändra barns liv i dag, utan också rusta dem för en värld där vänlighet och förståelse är den verkliga grunden för framgång.
