Jag är 73 och har slutat försöka få mina barn att uppskatta mig eftersom jag nu inser att de älskar mig men inte riktigt ser värdet i det jag bidrar med
I en tid där snabb kommunikation och fullspäckade scheman styr vardagen, upptäcker många äldre föräldrar att kärlek inte alltid betyder att man känner sig värderad. En 73‑årig kvinna (hon fyllde 73 i mars) har funderat över skillnaden mellan de här begreppen. På sin senaste födelsedag lämnade hennes vuxna barn firandet hastigt, och hon insåg något både fridfullt och smärtsamt: att vara älskad betyder inte alltid att man uppskattas. Den här insikten går bortom personliga känslor och pekar på en större social och psykologisk process som många äldre möter i dag.
Kärlek – men ingen bekräftelse
Hon ser hur barnen fortfarande bryr sig på vissa sätt: de ringer på födelsedagar och kollar upp henne när hon är sjuk. De skulle bli förkrossade om något hände henne. Men de här handlingarna döljer ofta en brist på äkta samtal och engagemang. När hon ger råd möts hon ibland av ett artigt “tack, mamma” medan uppmärksamheten snabbt går tillbaka till den digitala världen.
Samtalen blir ofta ytliga och hennes åsikter efterfrågas inte längre i större livsbeslut. Numera får hon höra om viktiga händelser, som husköp eller jobbbyten, genom flyktiga kommentarer veckor senare. Erbjuden hjälp med barnbarnen avvisas vänligt med “vi har det under kontroll”, och praktiska förslag möts sällan med samma respekt som förr.
Vad psykologin säger
Den kände utvecklingspsykologen Erik Erikson betonade generativitet – behovet att bidra till och vägleda nästa generation (att vilja föra vidare kunskap och stöd). Han placerade det först i medelåldern, men reviderade senare sin syn för att också inkludera äldre människor. Erikson påpekade att utan den här känslan kan mycket av det som uppfattas som förtvivlan i ålderdomen omvandlas till stagnation.
Forskning visar att äldre vuxna som känner sig respekterade av yngre generationer mår bättre psykiskt. National Institute on Aging (NIA) har dessutom funnit att känslan av att vara frånkopplad, trots att man har familjen omkring sig, ger verkliga fysiologiska konsekvenser, som försvagat immunförsvar och kognitiv nedgång.
Forskarna vid Queen’s University framhåller att delandet av livsberättelser är ett viktigt sätt för äldre att föra över värderingar och mening till nästa generation. Att “att veta att man har blivit sedd och hörd” beskrivs som den största gåvan vi kan ge våra äldre släktingar. Här lyfts vikten av social integration och att hitta mening, något som blivit avgörande för äldres välbefinnande.
En ny riktning i livet
Efter att ha accepterat skillnaden mellan att vara älskad och att vara värderad, tog hon steg för att fylla tomrummet i sitt liv. Hon engagerade sig i ett volontärprogram för läs- och skrivkunnighet två gånger i veckan där hon stöttar vuxna elever, och hon hittade en plats i en skrivgrupp för kvinnor över 60 år. Dessutom har hon blivit en lyssnande resurs i sitt grannskap, där äldre kommer för att prata.
Den energi hon tidigare lade på att försöka vara en del av sina barns liv omdirigerades till platser där den var mest välkommen och uppskattad. Hon upptäckte att bli genuint lyssnad på var mer närande än nästan vad som helst, och att dela sina livsberättelser fungerade som ett sätt att föra över värderingar och mening — det genomsyrade också hennes omgivning med visdom och insikter.
Att förstå skillnaden mellan att vara älskad och att vara värderad är viktigt både för den egna sinnesron och för meningsfulla relationer med yngre generationer. Den här resan visar att äldre inte bara finns i våra liv av plikt, utan också som uppskattade resurser, rika på erfarenhet och kunskap som skapar samhörighet och djupare samspel mellan generationerna.