Den mest ensamma generationen någonsin är inte Gen Z – det är boomers som uppfostrade alla, ordnade allt och nu sitter i tysta hem och undrar vart alla tog vägen

Det som tidigare var ett livligt hem — där barnens steg och läxbråk ekade — har lagt sig i en nästan andäktig tystnad. Det här är verkligheten för många äldre i dag, särskilt för “babyboomers”, som finns i miljoner över hela landet. Medan mycket uppmärksamhet riktas mot Generation Z och deras ensamhet, kämpar ofta den äldre generationen tyst med sitt eget sociala vakuum.

Hur det sociala livet förändrats

“Babyboomers” har under decennier varit navet i sociala kretsar. De höll i middagssammankomster och grannskapets grillfester, skrev handskrivna julkort och pratade i timslånga telefonsamtal. Söndagsmiddagar — där bordet var fullt av olikformade porslin och bänkar bars in från garaget för att få plats med hela den utökade familjen — var heliga.

Men när rutiner bryts — barn flyttar iväg för studier, tar jobb i andra städer och vardagens krav ökar — ändras mönstren och många av de där traditionerna bleknar bort.

Författaren som själv jonglerat med kalkylblad och konferenssamtal samtidigt som hen uppfostrade tre barn — Sarah, 38 år, boende i Chicago, Michael, 36 år, som nyligen blivit befordrad, och Emma, 33 år, känd för att skicka roliga memer — har sett den här dynamiken på nära håll. Traditioner som en gång betydde mycket, som att steka pannkakor varje söndag åt barnbarnen, hamnar ibland i glömska när smeten får ligga kvar och stekpannan blir kvar i skåpet.

Tekniken – närhet på låtsas

Trots teknikens framsteg, som Facebook, FaceTime och Zoom, ger dessa verktyg ofta bara en illusion av närhet. En två timmars bilresa till en familjemiddag kan ersättas av 10 minuters FaceTime, men mycket av vardagens “magi” — första skoldagen, ett barns skrubbsår — går förlorad.

Tekniken som lovade att minska avstånden har ibland gjort klyftan större genom att erbjuda en enkel genväg undan fysiska möten.

Vad det gör med känslorna

Många boomers har burit många roller i samhället — arrangörer, chaufförer, bamvakter (barnvakter) — och det kan vara svårt att erkänna att de känner sig ensamma. Stolthet och skam spelar in. Den så kallade “bootstrap generation” har alltid betonat att klara sig själv, vilket ofta förvärrar känslan av isolering.

Ensamheten kan bli öronbedövande. Utåt kan det te sig som om personen är krävande eller svår, men bakom det kan det finnas ett desperat rop efter närhet och mänsklig kontakt.

Så kan man gå vidare

Det finns sätt att lindra ensamheten. Babyboomers uppmanas att bryta invanda mönster: be om hjälp, visa sårbarhet och ta initiativet att skapa nya kontakter istället för att vänta på att gamla ska återuppstå.

• Att gå med i klubbar och grupper, även om det först känns påtvingat,
• att ta kontakt med gamla grannar
• eller till och med resa för att hälsa på barnen i stället för att vänta på att de ska komma — sådant kan stärka de sociala banden.

För de vuxna barnen handlar det också om att möta sina föräldrar halvvägs och förstå att föräldrars behov av kontakt är en del av att vara människa.

Att skapa nya relationer vid 65-70 års ålder är inte ett tecken på att ge upp; det är ett aktivt val att fortsätta leva och blomstra och att ta vara på de magiska stunder som tekniken aldrig riktigt kan ersätta. I slutändan handlar det om att se sitt behov av social kontakt och inte låta stolthet och rädsla stå i vägen för ett meningsfullt liv.